ARFID / Undvikande restriktiv ätstörning 🙅

ARFID – allt du behöver veta och lite till ❤️

ARFID.. en förkortning som man hör allt mer i sammanhang där barns ätande diskuteras. Om du har ett barn som har lite mer än vanligt matkrångel så har du kanske undrat om ditt barn har ARFID?

Det kan man inte veta utan en utredning som görs via vården, men du kan lära dig lite mer om ARFID här! ARFID som begrepp och diagnos har inte funnits mer än drygt tio år, men självklart har ”fenomenet” funnits tidigare, men många av de som egentligen kanske skulle haft en ARFID-diagnos fick förut istället kanske en anorexi-diagnos eller Ätstörning UNS – utan närmare specifikation, eller så kallades de bara för ”extremt petiga” eller annat. Idag tror forskare att ungefär 1-5 % av barn och vuxna har ARFID, vilket ju är väldigt många!

ARFID står för Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder, och på svenska kallas det för ”Undvikande restriktiv ätstörning”. Inom diagnossystemen i vården så har man sorterat in ARFID i samma grupp som anorexi och bulimi, dvs ätstörningar, men de barn, ungdomar och vuxna som har ARFID har inte någon önskan om att bli smalare. Snarare tvärtom, ibland! Man har alltså inte någon svårighet med kroppsuppfattningen om man har ARFID.

En person med ARFID har svårt att få i sig tillräckligt med energi på grund av att man äter en väldigt liten mängd mat, eller så äter man mycket restriktivt och har på grund av det svårt att få i sig tillräckligt med makro- och mikronutrienter, dvs olika näringsämnen såsom fett, protein, kolhydrater, och vitaminer och mineraler.

För att få en ARFID-diagnos så är det många olika kriterier som ska vara uppfyllda. Barn som har alldeles vanligt matkrångel, petighet eller neofobi har inte ARFID! Det är inte alls meningen att du som förälder själv ska sätta en diagnos på ditt barn (det är det bara legitimerad vårdpersonal som gör), men det kan vara bra att veta lite om vad en ARFID-diagnos är.

Personer med ARFID har ibland väldigt lite intresse av att äta, eller saknar aptit. De kan också vara rädda för att ätande ska få negativa konsekvenser. Det kan bland annat vara att sätta i halsen, må illa eller få ont i magen. Personer med ARFID är ofta (men inte alltid) mycket känsliga för matens sensoriska egenskaper, och kan ha väldigt starka reaktioner av avsmak och till och med äckel när maten luktar, smakar, känns eller till och med ser ut på olika sätt.

Det går inte att säga att ”personer med ARFID gillar inte när maten är XXX”, utan det är olika från person till person, men man vet att mat som alltid är likadan är enklare för dem att äta. Det är därför många med ARFID eller andra typer av ätsvårigheter ofta gillar snabbmat och det vi kallar för ”vit mat” – den är likadan!

Det kan vara till exempel McDonalds, exakt samma märke på brödet (kanske Polarkaka?), samma sorts chokladdryck och pastan får gärna ha samma form varje gång. Det hjälper till att minska de sensoriska överraskningarna och då blir det lättare att äta – och att inte behöva vara rädd, eller få äckelkänslor kanske.

För att ARFID ska sättas som diagnos, så måste som sagt vissa kriterier vara uppfyllda. Det handlar först och främst om att tillståndet ska innebära en allvarligt fysisk konsekvens – viktminskning eller att barn inte ökar i vikt som förväntat. Men alla med ARFID är inte underviktiga, det är viktigt att komma ihåg - det kan också handla om näringsbrist, som kan leda till att barnet måste ha tillskottsnäring eller sondnäring.

En annan jobbig konsekvens är att ARFID kan leda till psykosociala svårigheter, tex att barnet blir retat, eller får svårt att gå i skolan (på grund av att maten inte fungerar i skolan eller att man är för trött och svag).

Hur ska man tänka då, som förälder till ett barn som är rejält petigt med maten? Ja, ARFID skiljer sig alltså från neofobi och petighet vad gäller graden av svårigheter och konsekvenserna. Du som är orolig för om ditt barn får i sig tillräckligt med näringsämnen och energi, ska definitivt ta upp det med din BVC-sköterska! De hjälper till att ta reda på om det är något som är inom normalvariationen, eller om det kan behövas remiss till någon annan inom vården.

Det finns flera olika diagnoser som barn med olika typer av ätsvårigheter kan få, och en som är ganska lik ARFID är Pediatric Feeding Disorder, eller ”Ätsvårigheter hos barn” som den kallas på svenska. PFD, som den kallas, utgår från att barnets ätande är ”icke åldersadekvat” och att det skall ha varat i minst två veckor, och att minst en av fyra områden är drabbade: medicinskt, näringsmässigt, ätförmåga och/eller det psykosociala området.

Inom PFD tar man lite större hänsyn till barnets oralmotorik och medicinska tillstånd som kan förklara ätsvårigheterna. ARFID ska egentligen enbart diagnostiseras om det inte finns något annat tillstånd som förklarar varför man har svårt att äta tillräckligt mycket eller varierat.

Så, självklart ska man söka hjälp om man är orolig för sitt barns ätande, och det ganska direkt egentligen! Det finns internationella rekommendationer som säger att om inte barnets ätsvårigheter har löst sig med tre månaders hjälp från BVC/primärvården, så ska barnet remitteras vidare till en specialist.

Finns det någon fördel med att få en ARFID-diagnos, kan man undra? Om man läser på SoMe så kan man få intrycket att det inte finns så mycket hjälp att få för de som har ARFID, och visst kan det ibland vara svårt att få rätt hjälp, i rätt tid. Men en utredning (det viktigaste!) och en diagnos gör ju att du som förälder förstår bättre vad barnets svårigheter beror på, och då har du mycket större möjlighet att hitta ett förhållningssätt som fungerar.

Dessutom är det mycket enklare att förklara för omgivningen varför barnet äter som det gör, och du (kanske) slipper några trista kommentarer om ”på min tid åt man det som serverades”! En diagnos underlättar också när det gäller att få hjälp och stöd i förskola och skola. Specialkost, dvs att barnet får annan mat än det som vanligen serveras, ska egentligen bara ges till den som har ett intyg från en legitimerad vårdgivare, även om det blivit vanligare att skolor är lite smidiga!

Och visst finns det vårdgivare som både kan och vill hjälpa till – hittar du inte rätt första gången så sök vidare!

Så sammanfattningsvis: ARFID gör att barn, ungdomar och vuxna inte KAN äta tillräcklig mängd eller tillräckligt varierat. Det har ingenting med ”kräsenhet” att göra, utan är en ätstörning som är högst verklig och ofta påverkar livet i rätt så stor omfattning både för den enskilde och för familjen. Som förälder kan det kännas som om hela släkten ibland tycker att det är ens eget fel att barnet inte äter som andra, men det är INTE DITT FEL!

Du kämpar säkert 24/7 för att få i ditt barn så mycket som möjligt, och det ska du ha cred för. Heja dig! ❤️