Fråga från Kajsa

Hej Kajsa!

Först av allt vill jag säga: vad bra ni hanterar situationen! Helt enligt råden som gäller för att balansera mellan att lyssna in och ändå utmana lite lagom för att kunna vidga vyerna på sikt igen.

Det är inte alldeles ovanligt att barn någon gång mellan 2 och 6 år går igenom en sån fas som du beskriver här. Man kan tänka sig att den mat som finns med på sonens lista är sånt som är lite extra lätt att äta eftersom den har vissa av de egenskaper som vi föds med en förkärlek för: fett, salt och unami (smaken som får det att vattnas i munnen). Dessutom är det mat som känns extra trygg eftersom den ser likadan ut från en gång till annan. Jag tror många föräldrar känner igen sig i din beskrivning, även om man själv kan undra vad sjutton som hände, eftersom det gick bra med så många olika rätter tidigare. Men se det i stället som en god chans att ni kommer tillbaka dit igen, särskilt om ni fortsätter med er strategi att inte tvinga, se till att det finns något ”säkert kort” att äta sig mätt på, men samtidigt också servera annat.

Här kan det passa att nämna att det säkra kortet inte behöver vara en insmugen hel måltid, utan det räcker med en eller ett par saker att äta sig mätt på. När det gäller barn och näringsintaget är varje enskild måltid inte intressant, utan hur det ser ut över tid, som över veckor och månader. Och då räknas allt barnet äter, inte bara lunch och middag.

När det gäller tips för att hantera situationen som den är nu, tänker jag bland annat på det här med att försöka se röda tråden i det er som er son gillar. Googla gärna order ”food chaining” eller ”smakkedja” för att få inspiration. Det kan till exempel handla om en speciell smak (t ex tacokrydda), form på mat (stavformad som pommes/morotsstavar), konsistens (krispig eller krämig kanske?) eller koncept (”mat mellan två bröd”) och sedan låta den typen av mat ibland dyka upp som möjlig att testa. Fortfarande utan att göra någon affär av det, men med tanken om att det på sikt skulle kunna bli något att utvidga repertoaren med.

Vad gäller att äta långsamt finns det dels stora individuella variationer, som delvis är ärftliga. Vissa äter snabbt som attan och har svårt att göra något åt det, medan andra tar tid på sig. Sedan kan det ha med koncentrationsförmågan att göra (att äta är en konst!) och att barnet kanske vill ta tillfället i akt att prata och umgås när man sitter så där behändigt i jämnhöjd med sina föräldrar, lite i strålkastarljuset nästan. Det brukar många barn uppskatta, särskilt om stämningen är trygg och trevlig. Och det är ju bra! Samtidigt som jag förstår att det kan vara lite opraktiskt när det drar ut på tiden. Det jag också funderar över är om er son är tillräckligt hungrig när han hamnat vid bordet? Det kan behöva gå 2-3 timmar från det att mellis serveras tills det är dags för middag, beroende på hur mycket mellis barnet äter (men det är populär mat för många, så det kan lätt bli lite av ett lass). Ofta är de tio första minuterna de mest effektiva vid matbordet, särskilt om barnet hunnit bli lite kurr-i-magen-hungrig och det finns åtminstone något bekant att äta sig mätt på. Så där är mitt tips att försöka fundera lite kring tajming och om det är någon måltid som går lättare. Vad karakteriserar i så fall den? Lite detektivarbete kan med andra ord behövas. Men i övrigt: keep up the good work! Jag vet att det inte är det lättaste.

Lycka till!

Hälsningar Sara Ask, leg dietist

Sara

Dietist @ KiddoKitchen