Fråga från Johanna

Hej Johanna!

Vad bra att du skriver! När man har ett barn som agerar på ett sätt man själv inte förstår eller känner igen sig i är det lätt att bli arg och frustrerad. Jag ska förklara lite av vad jag tror händer vid matbordet för din son. Men först: så fantastiskt att han gillar grönsaker (det är många selektiva barn som knappt tar i en grönsak) och att det verkar gå åtminstone okej på förskolan. Det är mycket goda tecken! Inte bara på att han får i sig vad han behöver utan att det inte är så slutet och svårt som för barn som bara känner sig trygga med t ex pasta av en speciell sort de känner igen.

Barn är olika uppmärksamma när det gäller allt från hur mat ser ut till hur den känns, luktar och smakar. Min erfarenhet är att ju mer uppmärksam barnet är, desto mer skeptisk om något ser ut på ett annat sätt än det brukar. Låt vara om det bara handlar om en liten prick på en korv.

När barn är mellan 2 och 6 år står de på kulmen av sin så kallade neofobiska fas. Det är en fas som barn naturligt går in i i samband med att de blir större, rörligare och mer medvetna om sin omgivning. Fasen syftar till att barnet successivt ska lära sig vad som är ätligt och inte, för att minska risken för att få i sig något farlig - något som var helt avgörande på tiden när vi hade hela naturen som skafferi. Det vore förstås smidigt om det gick att säga till ett barn: ”det här är fullt ätligt och inget att vara rädd för eller äcklas av.” Men hjärnan fungerar inte så, utan detta är något att som barnet genom erfarenhet behöver lära sig. Först genom att se andra äta (och överleva) maten, sedan genom att successivt närma sig den, våga röra den, provsmaka (och kanske spotta ut) och till slut även svälja ner den, så att hjärnan sakta men säkert lär sig att maten är säker och bra.

Att kväljas av mat innan man hunnit börja betrakta den som ätlig är inte ovanligt. Heller inte att under den neofobiska fasen börja ”backa” vad gäller mat man betraktar som trygg och säker. Är man dessutom förkyld, har ont i halsen, är allmänt slemmig och svullen gör det matsituationen till ännu mer av en utmaning. Kanske har han stora halsmandlar eller adenoid (körtel bakom näsan) som gör det ännu trängre att svälja i samband med förkylning? Ta upp den frågan med BVC tycker jag.

Jag ser massor av positiva saker i ditt mail, t ex att de där köttbullarna han har svårt för hemma ändå funkar på förskolan. Det är bra! Men jag anar också ett känsligt och oroligt barn, som t ex är rädd för att bli magsjuk. Kanske har han varit med om en obehaglig magsjuka som han minns? Rent näringsmässigt blir jag som dietist inte bekymrad över vad du skriver. Men jag tror det vore toppen för er att få träffa någon klok person (logoped, psykolog, dietist) som kan hjälpa er att tolka er sons situation och hur ni bäst bemöter honom. Min erfarenhet är att barn med den problematik du beskriver få gott om tid, förståelse och mjuk stöttning för att sakta men säker komma på rätt köl. Det kan krävas en ängels tålamod av en som förälder och har man själv någon att bolla med som har erfarenhet av problematiken är det guld värt.

Det blev ett långt svar på två till synes korta frågor, men de kräver stor kring-förståelse. Jag avslutar med ett svar som passar in på båda dina frågor. Jag brukar prata om att gå måltiden rimliga förutsättningar. Det gäller alldeles oavsett om det är sommar och man har hand om alla måltider eller om det bara rör sig om hur man förhåller sig till vissa livsmedel. Så här sammanfattar jag det i fem punkter:

- Försök att tajma måltiderna så att ditt barn är tillräckligt hungrigt när det är dags att äta – det kan behöva gå minst två timmar mellan t ex mellis och middag.

- Se till att det finns något av barnets ”säkra kort” på bordet, så att barnet kan äta sig mätt, vad än som serveras i övrigt. Men det behöver inte utgöra en komplett måltid – det viktiga är inte vad barnet äter vid specifika tillfällen utan under längre perioder, som veckor, månader och år.

- Låt gärna åtminstone en del av maten som serveras vara så ”ren” som möjligt, dvs inte blandad. Det brukar underlätta för barnet att våga smaka. Tänk tacos – många små skålar att plocka från (för den som känner sig redo).

- Dela måltiden med ditt barn – du är bästa förebilden, som både kan visa hur man gör när man äter, och garantera att maten är säker och bra.

- Även om det är svårt, försök att inte pressa ditt barn att äta med trick av olika slag. Försök att låta matbordet vara en plats fri från prestation, där matglädjen på sikt kan få växa, även om det kanske känns avlägset just nu.

Och som sagt, du inte redan gjort det: prata med ditt barns bvc-sköterska om hur det är med maten. Det kan finnas tillfällen när ett barn behöver remiss till exempelvis en logoped eller dietist för att få lite extra hjälp framåt på matresan.

Lycka till!

Hälsningar Sara Ask, leg dietist

Sara

Dietist @ KiddoKitchen